fredag 28 juni 2013

Nineties, pittpopen och den pinsamma bristen

Just D

Efter fem avsnitt av SVT:s musiksatsning Nineties börjar jag rannsaka mitt minne. Var det så här få kvinnliga artister/låtskrivare/producenter? Satte kvinnorna verkligen så liten prägel på 90-talets första år?

Så tänker jag på vilka relativt nya kvinnliga artister jag själv lyssnade på: coola housesångerskan Adeva (jo, hennes skiva "!" släpptes i och för sig 89, men är i min värld en oförglömlig öppning till 90-talets breda dansmusikvåg som första programmet i serien tar upp) Björk, Queen Latifah, Lisa Stansfield, SWV, Janet Jackson, och undrar varför de inte är med. Kommer de senare, tycker redantionen att de inte är representativa för årtiondet, ville de inte låta sig intervjuas, är de inte lika "bra" som Stereo MCs, Haddaway eller Primal scream som får jättelång programtid? Eller glömdes de helt enkelt bort i urvalet?
Det går för övrigt inte att använda argumentet att flera av dem började på 80-talet. Det gjorde Primal scream också.

Så frågan till redaktionen bakom Nineties kvarstår: finns det verkligen inte en enda kvinnlig artist/låtskrivare/producent att intervjua? Som kan vara med och definiera decenniet för publiken.
I första delen är en av typ sju intervjupersoner kvinna: sångerska Penny Ford från tyska dansproduktionskonceptet Snap!.
I andra delen ingen.
Inte heller i tredje delen.
Först i det fjärde programmet, som handlar om den svenska indiepopscenen dyker det upp två kvinnor bland en hel radda män: Jonna Bergh och Linda Skugge. Något annat hade varit skandal, med tanke på att kvinnliga skribenter blev enormt tongivande under 90-talet. Men när The Wannadies Christina Bergmark och Pär Wiksten ska intervjuas blir det inte bättre än att hon inte ens får ett namn i grafiken (!?).
I femte programmet intervjuas åter inte en enda kvinna. Eftersom programmet handlar om britpopen hade ju till exempel Caitlin Moran, som började skriva om musik i Melody maker 1991, varit en given intervjuperson.

Med andra ord, källkritiken redaktionen har bedrivit är förjäkla kass. Inte bara låter man männen som vanligt definiera vad som var eller inte var decenniets musik, programmet förhåller sig överhuvudtaget inte till bristen på kvinnor. Man hade till exempel kunnat förhålla sig till hur mycket som har hänt i svensk musikbransch sedan början av nittiotalet. Som illustrativt exempel kunde man använt klippet från SVT-programmet Kosmopol från 1990, där Just D leker puckon och pillar på Ellinor Perssons bröst varpå alla, inklusive hon, skrattar. Programmet visar ju ändå klippet, varför inte relatera till det?
Idag hade en liknande förnedring av en kvinnlig programledare i ett nöjesprogram varit otänkbar. Men den strukturella förändringen verkar redaktionen bakom Nineties, av det vi hittills sett, ha missat.

Jämför med utmärkta SVT-aktuella serien The Story of film, som handlar om filmkonstens historia. Seriens producent är inte rädd att gå vid sidan om de upplogade fårorna för att hitta kvinnliga pionjärer, och är noga med att påpeka när kvinnor haft en framstående position, som under stumfilmen, och förklara vad som ändrade förhållandena. Serien kompletterar en bristfällig filmhistorisk skrivning.

Av det jag har sett hittills bidrar Nineties tvärtom till en förenklad och snedvriden historieskrivning.

måndag 17 juni 2013

Det ska fan bli över 40 i Hollywood

Ena halvan av Flickorna, det vill säga Emma, det vill säga jag, krönikerar i kortformat om film i Borås tidning. Texterna finns inte på nätet, men då och då skriver jag om sånt som har med film och genus att göra, det vill säga sånt som platsar hos Flickorna. De senaste två veckorna har jag hakat i debatten om åldrande i drömfabriken, som förts i bland annat bloggen Women and Hollywood och branschtidningar som The Hollywood Reporter.

Så här lät det den 7 juni:

Stand up guys och Kiss.

Nyligen besöktes Sverige av Kiss, bandet som vägrar lämna scenen hur mycket rörlighet och tajming som än gått förlorad. Filmvärlden har förstås också sina Kiss och Rolling stones, manliga skådisar 60+ som biter sig fast i filmduken som om det gällde livet. Medan kvinnor i större utsträckning väljs bort när de blir över 40-45, färgar männen de grå och låtsas vara 40-45 långt över pensionsåldern.
Men vem lurar de? För medan vissa åldras med värdighet och talang i behåll – se till exempel Christopher Plummer i Beginners (2010) och Frank Langhella i Frost/Nixon (2008) – är andra de sista att förstå att det är dags att spela nya roller eller rentav säga adjö till rampljuset.
Några av de stora karaktärsskådespelarna har börjat svaja betänkligt. Ett tag såg det ut som att 70-årige Robert De Niro skulle somna i varje scen han dök upp, tills han gjorde en riktigt fin insats som den tvångsneurotiske spelaren i Silver linings playbook (2012). Även Al Pacino har förlorat sin finess, åtminstone så länge han envisas med att i 73-årsåldern spela hård och tuff. Han senast bästa filminsats är i mina ögon serien Angels in America (2003).
Och 66-årige Arnold Schwarzenegger ska efter sin mångåriga karriär som Kaliforniens guvernör prompt tillbaka till filmbranschen. Han verkar tro att det fortfarande är 80-tal och filmer som Conan Barbaren, Twins och Terminator precis har gått på biograferna. För alla som har sett hans senaste försök till skådespeleri är det tydligt att det han eventuellt hade är borta. En uppföljare till Twins (den ska heta Triplets och utökas med Eddie Murphy) är knappast vad världen behöver.

Och så här den 14 juni:

Jag kan inte släppa det där med ålder och filmskådespelare, som förra fredagens spaning handlade om. I veckan har just kvinnliga Hollywoodskådespelares allt mer försenade pensionsålder diskuterats på amerikanska och brittiska nöjessidor.
I branschtidningen The Hollywood reporters magasin utropas att nu är minsann hämnden för kvinnor över 40 här. De grundar sin spaning på att det komiska underbarnet Melissa McCarthy (från komedin Bridesmaids) slog igenom som 40-åring. Omöjligt för tio år sedan, hävdar skribenten och lägger fram fler bevis för att en kvinnlig filmstjärna idag gärna får vara medelålders – eller vad sägs om framgångarna för Sandra Bullock (McCarthys medspelare i den kommande komedin The Heat), Cameron Diaz och Naomi Watts?
En av anledningarna är, menar tidningen, att branschen blir allt mindre ekonomiskt beroende av att locka unga män till biograferna, när publiken blir allt äldre. Men också att det visar hur få nya kvinnliga kvalitetsskådespelare som har lyckats komma fram i en tid som bland annat har dominerats av superhjältefilmer.
Är man för mer komplexa och spännande kvinnliga filmroller låter detta förstås som en förbättring. Men frågan är om det är en verklig förändring i synen på kvinnor eller om det, som antyds i texten, är avhängigt vad publiken kan tänkas ”acceptera”.
McCarthy på riktigt och på låtsas.
Den som tror att vi plötsligt kommer att få se horder av kvinnor som verkligen ser ut som 40 (eller som om de klär sig i storlekar över 40) kan räkna med besvikelse. För på filmaffischen till nämnda The Heat har Melissa McCarthy, som har en ganska rejäl kroppshydda, bildredigerats till smalare oigenkännlighet.

måndag 10 juni 2013

Lite prostitution är alltid mysigt

Dokumentären Whore's glory av filmaren Michael Glawogger 2011.
I Cannes visades i år som vanligt en hel massa filmer om kvinnlig prostitution, varav Francois Ozons Young and beautiful var en. Utan en bordell, en glad hora eller en blåslagen gatuprostituerad är det liksom ingen filmfestival. Samtidigt rapporterade media mysrysigt om den omfattande prostitutionen som pågår under själva festivalen.

Filmkonsten älskar sina kvinnliga prostituerade, vare sig de är glada eller ledsna, välbetalda "eskortflickor" eller genomfattiga missbrukare, vare sig de skildras i en dokumentär som bryr sig eller i en gangsterfilm som bara ger publiken vad den förväntar sig: en tuttbar och några kåta ben som slingrar sig runt valfri man.

Hur tröttsamt sexköp än är som filmisk stereotyp för att skildra eller känslomässigt exploatera maktrelationen mellan kvinna och man, finns det förutsättningar i filmmediet i sig som gynnar berättelser om prostitution. Liksom sexköp drivs filmmediet till stor del av begär, makt och pengar. Även själva filmseendet – att betala pengar för att få någon kravlös form av inre spänningslösning – påminner om ett sexköp.

Fulast blir det när prostitution skildras som en okomplicerad relation mellan jämlikar. Som i ett avsnitt av den danska serien Borgen nyligen. Där fick den lyckliga horan ett professionellt ansikte när hon likt vilken företagare som helst krävde lika ekonomiska rättigheter. Helt rimligt om det nu vore vilken bransch som helst. Att det inte är det blev tydligt när manusförfattarna fick vika sig dubbla för att hitta argument mot en lagstiftning lik den svenska. Bland annat påstods att förbud mot sexköp ökar problemen och att alla som är för förbud är pryda och bigotta. I Danmark ledde avsnittet till den här diskussionen om faktafel i manus.

Men drottningen av att skyla över prostituerades livsvillkor är förstås Pretty woman från 1990, som en hel värld älskade och fortfarande älskar, men som ju många före mig har påpekat är förljugen in absurdum. I filmen görs till exempel en slängig liknelse mellan horan Vivians jobb och det Edward gör när han köper och säljer företag. Men får han verkligen andras könsorgan instoppade i kroppen eller sitter han på ett soft kontor med kroppen väl skyddad i dyr slät bomull?

Vivian har uppenbarligen en annan klassbakgrund (hon vet inte i vilken ordning besticken ska användas), men ingen i publiken tror på allvar att hon har tillbringat sina dagar – fram till det romantiska mötet med Edward – med att suga på och bli påsatt av män i bilar. Mest tragikomiskt blir det när låten Wild women do går igång i soundtracket, och på så sätt gör prostitution till det mest befriande och förverkligande en kvinna kan ta sig för (innan hon träffar drömprinsen):


You tell me you want a woman who's as simple as a flower
Well, if you want me to act like that you'd better pay me by the hour
Don't want to travel in the danger zone take another number
Don't want a lover who can hold her own
Baby, step aside if you don't want to ride

Because wild women do and they don't regret it
Wild women show what they're goin' through
Wild women do what you think they'll never
What you only dream about wild women do

Vilda kvinnor gör't: sjunger Prince i badkaret.