tisdagen den 28:e augusti 2012

Sex, droger och svarta hål


Golvet klibbigt av öl. Svett blandat med lukten av kryddigt hasch. Sorlet som stiger, förväntan och adrenalin, just innan Hole går på.

Filmspanarna skriver om film och knark.
Samtidigt: den där rädslan. Om Courtney Love ska ha en okej kväll eller hoppa ut i publikhavet totalt dödsföraktande, utan att bry sig. För att skada sig, kanske dö? För att håna publiken, skrika åt oss, spotta. Under ett stage dive på en spelning strax innan hade hon fått  kläderna avslitna, sönderrivna och fått ta sig upp på scenen igen i bara trosor och bh. Vi hade läst om det och blivit upprörda, att det var som ett övergrepp mitt under spelningen. Delar av den egna publiken blev som galna, hetsade. Mot  sångerskan som i Doll parts sjunger så innerligt om smärtan bortom smärtan, hur ont sveket gör, att älska någon så mycket att man hatar. När kroppen knappt känns verklig längre, kroppsdelarna blir dockben, dockarmar med stora vener...

Live through this. Hole släppte skivan i 12 april 1994, bara en vecka efter Kurt Cobains död. Titeln kändes obehagligt klärvoajant: att ta sig igenom detta, överleva. Skulle bandet ens klara det? Samtidigt hade Hole, efter punkiga debutalbumet Pretty on the inside nu släppt en skiva som i all sin mörka, intensiva explosivitet skulle komma att skriva musikhistoria från dag ett, hyllas och prisas.

I juni 1994 överdoserade Holes nya basist Kristen Pfaff  på heroin och dog i sitt badkar. Hennes död fullständigt överskuggades av Nirvana-sångarens, som gått bort så nyss. Inför turnén ersattes hon av Melissa auf der Maur, som i sitt rödlockiga hår stod på scenen på den där rockklubben i Madison, USA.

Vi kunde inte fatta att Kurt Cobain var död. Vad hade hänt? Hade han verkligen skjutit sig? Fixstjärnan i våra liv just då med sin gängliga hållning och raspiga röst som gett oss Smells like teen spirit, Come as you are, Drain you...Hade han bara rymt från rehab, åkt hem och påtänd tryckt av geväret? Eller kunde han ha blivit mördad (det spekulerades i det)? 

Bara några år innan, 1991, hade Nirvana släppt Nevermind och blivit superstjärnor. Året därpå gifte sig Kurt Cobain och Courtney Love på Hawaii, och i augusti föddes Frances Bean.

Hole, med sina utagerande texter om Retard girl och Teenage whore, var likvärdigt spännande musikaliskt. Patty Schemel, trummis i Hole, var först på väg att rekryterats till Nirvana. Istället blev hon den som med sina hårda beats la grunden till Holes sound.

I dokumentären Hit so hard (2011) berättar hon om sitt liv och de tvära kasten mellan lycka och förtvivlan: framgång, rockstjärnemyten, ångesten, världsturnéer, missbruk, prostitution, hemlöshet, svek och nya förhoppningar. I dag är Patty Schemel drogfri sedan sju år, har startat ett hem för övergivna hundar och arbetar som trumlärare. Hennes unika trumteknik inspirerar unga tjejer i nya band.

Hur hon manövrerades ut ur Hole under förnedrande former inför studioinspelningen av gruppens tredje skiva Celebrity skin är en rysare i sig. Hur producenten sadistiskt testade hennes krafter och tålamod, hur Courtney Love inte tycktes bry sig om annat än personlig vinning, medan gitarristen Eric Erlandson ångrar att de inte fortsatte hålla ihop i bandet: en för alla, alla för en.

Hit so hard (import dvd) är stökig och spretig men full av liv och just därför så fin. Patty Schemel berättar  ärligt och rättframt om det svåraste. Vi bjuds på äkta känslor, och får inblick inte bara i tidsandan utan även i villkoren för kvinnliga trummisar i en manlig musikbransch. Dessutom: många ömsinta, dråpliga men också hemska ögonblick dokumenterade hemma hos Kurt och Courtney.

Requiem för en tisdag

En tisdag i september för inte allt för många år sedan, det måste ha varit strax efter lunch, tumlade jag ut från den numera nedlagda biografen Svea i Göteborg. I mitt minne var det en solig och fin dag (eller är det hjärnans sätt att kompensera allt hemskt som sedan hände? Minns ni?). Jag var omtumlad och stressad, kräkfärdig och sorgsen; jag hade just sett den mest skoningslösa och visuellt nyskapande av knarkskildringar. Jag hade blivit utsatt för Darren Aronofskys Requiem for a dream.


Filmspanarna skriver om film och knark.
För alla som inte sett filmen än handlar den om fyra personer som bor i New York – Sara, hennes son Harry, samt hans flickvän Marion och kompis Tyrone – och bygger på en 70-talsroman av Hubert Selby Jr. I Aronofskys händer blir berättelsen samtida och skildrar The Big Apple som en fallfrukt i rötmånadstid.

På olika sätt använder de fyra knark för att nå sina drömmar. Men bortom knarket finns förstås ingenting annat än skrämmande hägringar. I förlängningen är filmen också en kritik av den amerikanska drömmen, idén om att alla kan bli vad som helst bara de vill tillräckligt mycket.



Förutom att Aronofsky briljerar i frenetisk klippteknik, varje drogtyp har en egen rytm, lyckas han i samarbete med den underbara skådespelerskan Ellen Burstyn skildra ett alternativ till den traditionella knarkaren. För hur många heroinsprutor och kokainhögar, blingblingande langare och hålögda horor, har man inte sett på film? Liksom topplessbaren är knarket enkelt att slänga in i ett manus som behöver lite edge.

Men aldrig hade jag sett en knarkare som Burstyns Sara, som börjar med amfetaminliknande bantningspiller för att hon drömmer om att vara med i tv, som är en tant, som bara vill bli sedd. Som inte pumpar upp sig själv med knarkarens fejkade självförtroende och som sorterar sina piller som ett barn sitt lördagsgodis.

Med soundtrackets requiem, stycket Lux Aeterna komponerat av britten Chris Mansell, ekande i öronen kom jag tillbaka till Göteborgs-Postens redaktion. Det var tisdagen den 11 september 2001,  och kort därpå flög det första planet in i World trade center.

I en intervju från 2000 berättar Darren Aronofsky att han vill att åskådaren ska känna det som att hon hoppar från ett flygplan och halvvägs ner kommer på att hon har glömt fallskärmen. Det var något med känslan av att falla som kopplade filmen till det som utspelade sig på tv-skärmarna. Inte helt förvånande har någon på You tube redigerat filmmusiken till Requiem for a dream ovanpå klipp från terrorattackerna, bland annat bilderna av alla de som handlöst kastade sig utför WTC-fasaden.

tisdagen den 21:e augusti 2012

Ett fett nerköp till actionfilm


Mamma, jag är utbytbar! Arnold drabbas av smärtsam insikt.

Varning: det här är ett ytterst opassande blogginlägg. I alla fall om man vill att filmen ska klara Bechdel-testet, alltså innehålla minst TVÅ KVINNOR (ja) som TALAR MED VARANDRA. (nej) OM NÅGONTING ANNAT ÄN MÄN (nej). 

I dag såg jag The Expendables 2, som ligger etta på biotoppen i USA. Den gjorde mig helt matt:

Superskurken, spelad av Jean-Claude Van Damme, heter Vilain. Han har en ondskefull tatuering på halsen. Han pekar på den och säger att det är en get. Sedan säger han att geten är djävulens husdjur. Sedan skrattar han ondskefullt och har ihjäl en soldat som heter Billy. Sedan åker han och hans kompisar till en gruva för att roffa åt sig fem ton plutonium, göra bomber och ändra maktordningen i världen. På vägen dödar de och skrattar omvartannat hela tiden. Men då får dom med andra muskelberg att göra: Sylvester Stallone, Bruce Willis, Dolph Lundgren, Chuck Norris, Jet Li, Arnold Schwarzenegger och det gänget. Dom vill stoppa superskurken och dödar och skrattar också omvartannat. Sen skjuter alla vilt om kring sig, dödar så att blodet sprutar, skrattar. Det blir också några explosioner, innan skurken med en get på halsen blir slaktad "som ett får". 

 Allt är väldigt konstigt. Det ska vara roligt, men är mest obehagligt. En hel bro med människor sprängs i luften, hjältarna i planet fnissar: "Nu fattade de visst poängen!". Någon önskar "god jakt!" när det är dags för eldstrid. Undermeningen: det är inte människor som ska peppras fulla av kulor, det är "måltavlor", djur. 

På slutet får Sylvester Stallone, ledaren, den enda smarta tjejen. En yngre kvinna som han först dissar, förnedrar och håller på avstånd. Hon som är märkbart smartare och snyggare än han. Värsta nerköpet, helt obegripligt. Ändå står hon där med hjärtat i handen. Och då....då: avstår han från henne "för hennes eget bästa". 

Och sedan? Ja vad händer? Nästa år, samma tid, liknande biograf, åker actionhjältarna, maniskt rädda för att förlora sin stjärnstatus och vara utbytbara, på nya äventyr i filmen The Expendables 3 (som är under produktion) Det klirrar redan i kassan. En sista fråga: Amanda Ooms vad hade du egentligen där att göra, i en sådan tårdrypande offerroll?

måndagen den 20:e augusti 2012

Scener ur Sue Ellens äktenskap


                               Strindbergs Fadren, i Dallas-tappning.

Det var egentligen aldrig den skoningslöse J.R som fick mig att sitta som klistrad framför tv:n i början av 1980-talet, ja eller inte bara. Storfavoriten i Dallas för min del var hans olyckliga hustru Sue Ellen, tätt följd av Lucy, JR och Bobbys flörtiga brorsdotter med de långa korkskruvslockarna.

När jag tänker på Dallas (1978-1991), såpoperornas såpopera som följdes miljontals tv-tittare i hela världen, tänker jag på Sue Ellen. Ständigt plågad, förnedrad och med tiden allt mer försupen var hon oupphörligen fascinerade: vad skulle hon göra i det här avsnittet? Skulle hon vara svag, krypa, eller uppbåda kraft att utmana J.R? Spelet mellan makarna Ewing är oförgömligt: fyllt av ränker, list och svek. Urladdningarna lika många som melodramatiska. Inte konstigt att Ingmar Bergman var ett Dallas-fan, och visst går det att hitta likheter mellan J.R och Sue Ellens infekterade gräl och Scener ur ett äktenskap. (Bergmans tv-serie från 1973)

På sätt och vis var Sue Ellen ändå stark, mitt i all sin patetiska bräcklighet. Gång på gång drogs hon till konflikter, utmanade familjen Ewing, ifrågasatte äldste sonen J.R, hans svinaktighet, svek och auktoritet.
  
Nu i kväll, 20 augusti, är svensk premiär för "nya" Dallas (TV 4, 21.00). JR sitter i morgonrocken på hemmet och bidar sin tid, medan hans son John Ross och Bobbys son Christopher står i centrum. Det är Dallas "The next generation" trots att flera av originalskådespelarna med 81-årige Larry Hagman (J.R) i spetsen släpar sig runt som skuggor av sina forna fiktiva jag. 

Liksom tidigare tycks ranchen Southfork även 2012 vara männens värld, där kvinnorna främst är till för att erövras. Det ska bli intressant att se vad Sue Ellen (Linda Gray) kan göra åt saken. Om hon ska nöja sig med att bli fortsatt förnedrad. Eller om hon har större chans att hävda sig nu, i en ny tid.


                          J.R förolämpar Sue Ellen, för vilken gång i ordningen?

torsdagen den 16:e augusti 2012

Wild väst: Joséphine Adams

Scen ur fina filmen Om jag vore
Har du vägarna förbi Bio Roy på Kungsportsavenyn fredag 17 augusti kan du se Om jag vore, Joséphine Adams starka, smått självupplevda examensfilm från Filmhögskolan här i Göteborg.

Relationsdramat kretsar kring Vilja som genom självsvält och ständig träning försöker återta kontrollen över sin kropp. Fylld av självförakt pendlar hon mellan att ge sig hän, njuta sexuellt, och ge sig bestraffning för all passion hon rymmer inombords. Känslor för med sig kaos, och kaos är förbjudet.

Hårt hållen, från ett högborgerligt hem, är psykisk ohälsa inget hon är fostrad att tala högt om. Istället håller Vilja känslorna i schack tills hon närmast imploderar.

Filmen får mig inte bara att tänka på Lisa Aschans Apflickorna, som även den delvis utspelar sig i stallmiljö och berör samma ämnen: makt, maktöshet och kvinnlig sexualitet. Lika starkt associerar jag till Johanna Ekströms roman Om man håller sig i solen. Ekström skildrar där sin uppväxt i en kulturell överklass där orden är allt. Barnen är för mer än alla andra, upphöjda varelser som befolkade en plats bortom den grå vardagen. Bokstavskombinationer som BUP tillåts i detta hem inte existera annat än möjligen som en ordvits i en poetisk lek.

Ord upprätthåller fasaden, och fasaden är allt. Rämnar den så är spelet förlorat.

Johanna Ekström, dotter till akademiledamoten Pär Wästberg och författaren Margareta Ekström, försöker fånga föräldrarnas uppmärksamhet och utvecklar på kuppen bland annat städmani och anorexi.
Om jag vore är också en slags uppgörelse med negativa beteendemönster i släkten. Här finns en tanklös, självupptagen mamma som istället för att se hur dåligt dottern mår invaderar hennes privatliv, tjatar om framtiden och vill att dottern ska prestera bättre än att bara tassa runt och mocka skit i stallet. Tillfälligt utan bostad flyttar mamman till och med in i Viljas lägenhet utan att förstå hur viktigt det är för dottern att få andas egen luft.

När även flickvännen börjar oroa sig för Viljas nattliga träningspass, och när lukt en av kräk på händerna inte längre går att dölja, ställs allt på sin spets.
Filmens höjdpunkt är en starkt laddad uppgörelse mellan Vilja och hennes mamma. Filmen skildrar i korta, välavvägda scener också hur huvudpersonens mamma och mormor bär på outredda känslor av skam. Utan att våga rota i det som gör ont är risken förödande att beteenden projiceras för att sedan: upprepas.

  • Josephine Adams föddes 1987 i Södertälje. Hon gick ut Filmhögskolan i Göteborg 2012.
  • Tematik: "Den tematik som talar till mig just nu återfinns i det självdestruktiva. I människans inre konflikter och spärrar i relation till sig själv och sin omgivning."
  • Kortfilmer: Berlin Baby (2008), Komma ikapp (2008), Tätt intill (2008/2009) och En av dem (2009/2010)

onsdagen den 8:e augusti 2012

Blodet droppar från Carrie igen

Jag har precis läst Eld, uppföljaren till Sara Bergmark Elfgrens och Mats Strandbergs roman Cirkeln, och tänker att vändpunkten, liksom i Låt den rätte komma in, har lånat inspiration av Stephen Kings grymma debutroman Carrie. Alla har det gemensamt att sporthallen är skådeplatsen för både mobbing och revansch.

När skådisen Chloë Grace Moretz skulle spela Eli i Let the right one in fick hon läsa Kings roman, något som har kommit väl till pass när hon nu gör huvudrollen i nyinspelningen av Carrie. Under våren har den som följer Moretz på Instagram kunnat se bilder från inspelningen. 


Carrie är inte bara en av Kings kortaste romaner (vilket, om man har läst några av hans böcker, är ett väldigt stort plus), han har utmanat sig själv genom att skriva berättelsen genom påhittade nyhetsartiklar och andra dokument.

Som 70-talist florerade ryktena om Brian de Palmas filmatisering, som kom 1976, bland äldre kompisar, långt innan jag själv vågade se den. Mens, stressen i gympasalen, skammen Carrie upplever när hon tror att den snyggaste killen faktiskt vill gå med henne på avslutningsdiskot. Det var en hel del som slog an strängar hos oss 13-åringar, när vi till slut gick och hyrde alla skräckfilmer vi hört talas om på en gång.

Att Kimberly Peirce (Boys don't cry) regisserar, med ett helt annat förhållningssätt till förlagan än Brian de Palma, gör detta till den nyinspelning jag ser fram emot mest just nu. Kan bli precis hur bra som helst. Premiär blir det någon gång nästa vår.

onsdagen den 1:e augusti 2012

Diablo Codys hämnd på balens drottning



Young adult är manusförfattaren Diablo Codys (hon som skrev Juno) tredje långfilm. Det blev ingen svensk biodistribution och först nu finns den på svensk dvd. Den är ett måste för alla som älskar amerikansk high school-film, ett lustmord på den där i grunden talanglösa tjejen i skolan som upprätthöll sin popularitet genom att manipulera omgivningen och likt en lockande reklamkampanj gjorde allt för att hålla mottagarnas självförtroende på en jämnt låg nivå.

Filmen handlar om Mavis, som är 37, bor i Minneapolis, har en handväskehund, dricker mängder med whisky, skriver dussinproducerade ungdomsböcker och saknar ganska mycket ett liv. När hennes tonårskärlek får barn beger hon sig till sin barndoms stad för att ta tillbaka honom, och något av den forna glansen som skolans mäktigaste och snyggaste tjej. Under sina allt mer desperata försök inleder hon ett slags vänskapsrelation med nörden som hade skåpet bredvid hennes. Livet har gjort honom lika cynisk som Mavis, men han har det hon saknar: hjärta och humor.

Diablo Cody, eller Brook Busey som hon egentligen heter, har under sin karriär undvikit enkla vägar. Hon gör film om kvinnor, men går varken entydigt feministernas eller anti-feministernas ärenden. Å ena sidan gick det att läsa in ett anti-abortbudskap i komedin Juno. Å den andra har Diablo Cody förargat många konservativa amerikaner med sin privata biografi som före detta strippa, och med sitt sätt att markera en egen ståndpunkt i den manliga filmvärlden. Bland annat fick hon och tre kvinnliga kollegor en del skit för att de ställde upp i enad front i en kaxig intervju i New York Times.

Young adult skulle också kunna ses som en till independentfilm förklädd hyllning till konservativa värden, med sin snälla blick på kärnfamiljen i småstaden och elaka på den ensamma kvinnliga stadsbon som har brutit med sina rötter. Men det är en allt för enkel tolkning.
I en intervju i New York magazine från december 2011 säger Diablo Cody:
   
"Jag kände att det fanns många filmer därute om mannen som fortfarande är ett barn ("the man-child"). Det hade blivit en egen genre. Alla tycker att en sådan man är kul och gullig och älskvärd, medan det är något hotfullt och störande med en kvinna som befinner sig i samma position."

Hon syftar förstås på bland annat Judd Apatows många filmer om män som aldrig blir vuxna, och ville göra en film om en kvinna som har fastnat i tonåren.
Resultatet är en betydligt svartare komedi är bromancekomedierna, vilket inte bara beror på att det i allmänhet finns en större tolerans för barnsliga män än för kvinnor som aldrig tar ansvar för kropp, liv och relationer. Det handlar också om hur filmen ser på sin huvudperson, som en vinnare (Apatows män får trots sina brister grymma flickvänner, är oneurotiska inför åldrandet och deras alkoholintag eller rökvanor skildras sällan som något destruktivt) eller som en förlorare (Mavis drickande får förnedrande konsekvenser och hon har varken kärlek eller vänner.)

Även om det är symptomatiskt att oansvarigt och omoget beteende straffar sig hos en kvinna men inte hos en man, stör det inte att Mavis är rakt igenom osympatisk. För, som Diablo Cody också säger i intervjun, det måste kunna finnas alla sorters kvinnor på film.

Cody briljerar som elak puppetmaster. I Young adult lyfter hon skolans mest manipulerande tjej och placerat henne i medelåldern, då de allra flesta har lärt sig att utseende är en devalverad valuta jämfört med sociala färdigheter, empati och en fungerande hjärna.
Det är befriande att Cody vägrar att ge henne en traditionell karaktärsutveckling (samtidigt som man inte kan annat än gilla Mavis i Charlize Therons mångtydiga tolkning). När möjligheten till förändring uppenbarar sig trycker Diablo Cody till öppningen genom att skicka in en av Mavis få återstående beundrare. Hon sätter tillbaka promqueen-tiaran på Mavis guldlockiga huvud och låter henne vandra vidare i sitt egna privata high school-helvete.