söndag 3 januari 2016

All body/All mind - Rihanna och Tarantino i New York Times



När New York Times helgmagasin T samma oktoberdag publicerade två lika stora porträtt av två aktuella superstjärnor gick något fel.

Det var inte upplägget som brast: uppdraget gick till två kreddiga författare med goda förutsättningar att skriva var sitt spännande och nyskapande personporträtt. Den ena som tidningen skickade ut på Los Angeles kullar var Bret Easton Ellis, ni vet han som skrivit fantastiska romaner som "American Psycho". Den andra var Miranda July, som pendlar fritt mellan ett spännande författarskap och skruvade långfilmer som "Me you and everyone we know".

För det som hände var "A very revealing conversation with Rihanna" och "The Gonzo vision of Quentin Tarantino". Rubrikerna täcker det rätt bra, i den första artikeln får vi en genomgång av Rihannas sexy-sexy-men-å-så-barnsuktande kropp, i den andra av Tarantinos storslaget visionära geni.

Alltså skolexempel på hur hårt de gamla mediala könsmaktstrukturerna sitter - i allt från det redaktionella beslutet att skicka den kvinnliga författaren till Rihanna och den manliga till Quentin Tarantino, till hur skribenterna formulerar sig kring sina intervjupersoner. Och kanske är också genren personporträtt en extra bördig jord att odla könsstereotyper på.

Hur som helst, kolla själv.
Så här många ord relaterade till Rihannas respektive Tarantinos kropp hittade jag.
Rihanna:
  • childbirth 5
  • body 3
  • naked/nakedness 3 
  • vagina/vaginaed 2
  • sex/sexuality 2
  • face 2
  • boobs 2
  • smile/smiling 2 
  • eyes/a pair of dizzying hazelgreen starbursts 2  
  • outfit/clothes 2  
  • looks/looking 2 
  • reproductive 1
  • lips 1
  • nails 1
  • mascara 1
  • chest 1
  • bikini 1
  • pregnant 1
  • pretty 1
  • hand 1 
  • jeans 1  
  • feet 1 
  • skin 1  
  • golden lion’s mane (hår) 1

Tarantino:
  • jeans 1
  • hoodie 1
  • grin 1
  • looking relaxed 1
Rihanna får sitt underliv uppfläkt och sina sexualneuroser genomgångna (som att ha en för djup vagina, männen kan ju få komplex) i Miranda Julys text. Det finns nästan inte en del av hennes kropp som kommer undan sökarljuset, 40 kroppsrelaterade ord tycker hon krävs för att riktigt komma in på skinnet. Men det finns också en obehaglig ton i artikeln: July dissekerar kroppen Rihanna och på något sätt annekterar hennes sexighet. Hon skiter fullständigt att gräva i Rihanna som konstnär och musiker.

Bret Easton Ellis verkar tvärtom rädd för att grunda sin text i någon slags fysisk verklighet - fyra ord räcker för att förhålla sig till Tarantinos utseende. Hans sexualitet lämnas helt åt sidan, så också hans eventuella sug efter barn och möjliga ångest inför att inte räcka till kroppsligen.

Istället uttrycks en stor beundran inför vad Tarantinos värv har betytt och inför de unga fansen som står utanför hans biograf. Resten av texten är Tarantinos åsikter om andra regissörer, positiva om män som Judd Apatow och negativa om kvinnor som Ava DuVernay och hennes film Selma.

Naturligtvis går det att argumentera att texterna är så olika för att de två branscherna skiljer sig åt, att en stor del av Rihannas framgång beror på hennes kropp (medan så inte är fallet med Tarantino) och att intervjupersonen pratar om det hen vill prata om: Rihanna ville helt enkelt prata om barnafödande och Tarantino ville dissa Ava DuVernay.

Men det är, som alla som någonsin skrivit en text vet, att göra det för enkelt för sig.

De båda skapare i egen rätt. Hon med sin hårda röst och dancehalldoftande låtar som influerat unga musiker och gjort henne till en av de bäst säljande artisterna någonsin. Han som föregick hela nördvågen med filmer som suddade bort gränsen mellan ful- och finkultur, och som drar en enorm publik i hela världen.

Och ändå, när man läser de texterna, är det som om Rihanna enbart är skapelse och kropp och Quentin Tarantino skaparen utan kropp.

Rihannas åttonde album "Anti" släpps när som helst under 2016
Quentin Tarantinos "The Hateful Eight" har premiär i Sverige den 13 januari



söndag 8 februari 2015

Män berättar allt dom vet på film

Nyss kom Rebecca Solnits essä Men explain things to me på svenska. Den amerikanska författaren gav med texten upphov till begreppet "mansplaining": alltså fenomenet med män som känner sig tvingade att hålla miniföreläsningar inför en kvinna. Nytt namn, uråldrig härskarteknik.

En guldgruva för den som vill skåda mansplaining är film. I litteratur kan information färdas mer sublimt mellan personer, men på film måste för publiken nödvändig fakta förmedlas av någon av rollfigurerna. Och gissa vilken urscen som då dyker upp ur manusförfattarens undermedvetna? Jo, mannen som förklarar sakernas tillstånd för en underinformerad kvinna.

Inte sällan är det information vi i publiken inte ens behöver. Men manusförfattaren vill verkligen visa vilken fin ömsesidigt inlyssnande (?) relation paret har. Så mannen får bli en auktoritet inom sitt område och från sin upphöjda position av visdom inviga kvinnan i allt från gurkodling och köttglazeing, till religiös symbolik och Hälsingland. Eller som i Transcendence, där hela filmen i stort sett går ut på att vetenskapsmannen Will förklarar för sin fru Evelyn (också prisad vetenskapsman) hur artificiell intelligens fungerar.




Att kvinnor saknar information som mannen måste bistå henne med har så klart sitt upphov i den skarpa uppdelningen av manligt och kvinnligt och medföljande idéer om offentligt/privat, aktiv/passiv, tanke/känsla. Men att vi i det fria informationssamhället har lyckats hålla liv i idén att kvinnan behöver veta något som bara en man genom att prata jättelänge kan informera henne om – det är inget annat än en bedrift.

Inte ens den gamle indieälsklingen Jim Jarmusch är befriad från automatiskt mansplainande i manus. I senaste filmen Only lovers left alive, med Tilda Swinton och Tom Hiddleston, blir det komiskt, när den extremt intelligenta vampyren Eve – som läser hundratals av världshistoriens mest betydelsefulla böcker om dagen – behöver fråga sin till synes mest rockdiggande vampyrman Adam om Einsteins teorier.

Vad är man då rädd ska hända om Eva får förklara för Adam? Att han infantiliseras, att publiken inte ska orka höra, att kvinnan framstår som en olidlig besserwisser? Exakt så.




torsdag 8 januari 2015

Mai Zetterling som Strindberg i ny film


En hittills okänd essäfilm av Mai Zetterling har återupptäckts och kommer att visas på Hagabion  Göteborg 23 januari.
I filmen Mai Zetterling's Stockholm (1979) spelar regissören rollen både som August Strindberg, med skägg och mustasch, och drottning Kristina. Filmen är en humoristisk betraktelse och tolkning av Zetterlings hemstad Stockholm, och visas som en del av Anna Linder och Ingrid Rydbergs pågående forskningsprojekt på akademin Valand: Queera rörliga bilder.
Lite mer info om den sällsynta filmen hittar du här: Genustrubbel på 70-talet

måndag 8 december 2014

Rökbomb mot abortfilmfestivalen

Abortfilmfestivalen utsattes på söndagen för en antifeministisk attack.

Mitt under visningen av Diana Whittens prisade dokumentär Vessel rusade tre maskerade män in i lokalen. "Det här är en bomb!" skrek de och kastade samtidigt in något i rummet. Det smällde till och tjock rök utvecklades i lokalen. De som befann sig där blev livrädda. Orange stickande rök fyllde snabbt lokalen. Polis och brandkår tillkallades, men innan de hann komma till platsen fick festivalbesökare bland annat lägga sig golvet där det gick lättare att andas. Någon fick efter en stund upp ett fönster så röken i alla fall blev något mindre tät.

De som var på plats var chockade och skärrade, bekräftar Josefin Morge, pressansvarig hos festivalarrangören RFSU.

Polisen larmades om händelsen på söndag eftermiddag strax efter klockan fyra, och attacken uppmärksammades i riksmedia. Stockholmspolisens presstalesman Kia Samrell konstaterade att ingen skadats fysiskt, och att röken var ofarlig. Enligt vittnen ska tre män ha synts springa från platsen.

Syftet med abortfilmfestivalen är att uppmärksamma och fira att det är 40 år sedan den svenska abortlagstiftningen trädde i kraft. Under söndagen i konstnärskollektivet Pannrummet i Stockholm varvades dokumentärer med kortfilmer. Här fördes också samtal med inbjudna internationella gäster.
Filmen Vessel som visades när attacken ägde rum, kretsar kring den legendariska aktivistgruppen Women on Waves. Ett nätverk som utför aborter ombord på sitt skepp ute på vattnet, nära gränsen till olika länder där abort är förbjudet.

Både vuxna och barn befann sig i lokalen när den attackerades av abortmotståndare. Att en så här våldsam händelse, riktad mot filmintresserade feminister och konstaktivister, äger rum i Stockholm 2014 är helt oacceptabelt.

onsdag 3 december 2014

Dags för världens första abortfilmfestival


Nu är tiden mogen, och Flickorna-bloggen utbrister: äääääntligen! Nu drar världens förmodligen allra första abortfilmfestival gång, med filmvisning, intressanta samtal och konstaktivsm.
Bland annat blir det Sverigepremiär för Diana Whittens nya, prisade dokumentär Vessel, en medryckande skildring av den legendariska aborträtts-rörelsen Women on waves och deras grundare abortläkaren och konstnären Rebecca Gomperts.

På programmet står även kortfilmer som RFSU:s egna Jag fick resa - berättelser om osäkra aborter och Emma Thorsanders animerade dokumentär Embryo - där fem kvinnor i intima intervjuer berättar om sina aborter.

Irländske videokonstnären Siobhán Clancy gästar dessutom Stockholm där hon visar sin alldeles färska konstfilm XXXXXXXX, med fokus på mötet mellan svensk och irländsk abortaktivism.

Platsen för festivalen är Skeppargatan 98 i Stockholm i konstnärskollektivet Pannrummets lokaler. Filmfesten, som äger rum söndagen 7 december, är arrangerad av tidskriften Ottar och RFSU:s abortnätverk. Vid sidan om filmprogrammet bjuds gästerna också på releasemingel för Ottars nya nummer med tema Abortkamp.

Abort som tabu kan stå på tur att hävas. Sekel av tystnad och skam kring detta medicinska ingrepp på kvinnokroppen behöver belysas och ifrågasättas. Abortens historia, inte minst abortlagstiftningens historia, vad vet vi om den egentligen? Här finns väldiga kunskapsluckor - både vad gäller nationell och internationell lagstiftning, liksom i vad vetenskapen och religionen spelat för roll i förtigandet av utförda aborter. De känslomässiga aspekterna kring abort, smusslet runt ingreppen och så vidare, har behandlats inom (film)konsten, musiken och litteraturen, men liksom vad gäller mens inte alls så omfattande och utförligt som kunde förväntas. Många kvinnor förvägras än i dag abort. Andra riskerar sina liv under den stora mängd illegala aborter som regelbundet utförs världen över.

Abortfilmfestivalen i Stockholm är en del av den större Aborträttsfestivalen som pågår hela helgen, 4-7 december.

Tre till abortfilmer Flickorna annars varmt rekommenderar, som inte visas på just den här festivalen, är rumänska Guldpalms-vinnaren 2007 tillika Cristian Mungius oförglömligt obehagliga drama om en illegal abort: 4 månader, 3 veckor och 2 dagar,  Mike Leighs mörka Vera Drake, med briljanta Imelda Staunton i huvudrollen som änglamakerska, och Alexander Paynes närmast bisarrt roliga komedi Citizen Ruth - där Laura Dern som gravida Ruth hamnar i en obeveklig dragkamp mellan abortförespråkarna och den kristna högern.

tisdag 11 februari 2014

Kristin Scott Thomas: Nu får det vara nog!

Skådespelerskan Kristin Scott Thomas slutar filma. Anledningen är att hon tröttnat på branschens stereotyper och att ständigt erbjudas samma slags roll.

Mångfaldigt prisade fransk-brittiska skådespelerskan Kristin Scott Thomas har en rad minnesvärda roller bakom sig sedan debuten 1986 mot Prince i Under the cherry moon: från Polanskis erotiskt laddade Bitter Moon till Mike Newells komediklassiker Fyra bröllop och en begravning.

Men nu har den 53-åriga skådespelerskan fått nog. Efter mer än 30 år i filmindustrin och över 65 filmer berättar hon för The Guardian att hon lägger av:
–Plötsligt tänkte jag att jag klarar inte av en enda film till! Jag insåg att jag slentrianmässigt gjort sånt jag kan så många gånger, på så många olika språk. Det tråkar ut mig, så nu slutar jag.

Kristin Scott Thomas har haft en strålande karriär såväl i Frankrike, dit hon flyttade som 19-åring, som i Storbritannien. Genom åren har hon varvat storfilmer som Den engelske patienten, Mission: Impossible och Gosford Park med smalare drama som Jag har älskat dig så länge, Sarahs nycklar och Bakom stängda dörrar.

Efter att ha tillbringat timmar av väntan på inspelningsplatsen, senast inför komedin Confessions of a shopaholic, är hennes tålamod slut. Hon ser kritiskt på hur branschen fungerar och de likartade roller hon numera erbjuds som 50 plus. Det är ett smalt urval, där hon förväntas upprepa det hon gjort förut: gestalta en olycklig medelålders kvinna.

– Folk vet att jag kan det där, så då vill de se mig göra en favorit i repris. Men jag har ingen lust att låtsas vara olycklig hela tiden, och det är samtidigt det jag erbjuds spela.

Publiken på Göteborgs filmfestival kunde nyligen se Kristin Scott Thomas i The invisible woman, Ralph Fiennes nya film om Charles Dickens och hans mycket yngre älskarinna. Det är ett talande exempel på de olika villkor som gäller för män och kvinnor över femtio inom filmindustrin. 1996 spelade Scott Thomas och Fiennes älskare i Den engelske patienten. I den nu aktuella filmen syns hon istället som mamma till den kvinna Fiennes faller för, i sin tur spelad av trettioåriga Felicity Jones.

Med skådespelare som Maggie Smith och Judie Dench som lysande undantag erbjuds kvinnor över femtio främst roller som mammor.

–Jag har hamnat lite mellan stolarna, säger Kristin Scott Thomas.

–Eftersom jag är över fyrtio anses jag för gammal för att spela förförisk. Samtidigt är jag lite för ung för att spela farmor. En annan sak som retat skådespelerskan är att hon systematiskt använts som alibi för att ge tunna filmer mer tyngd. Att hennes namn mest behövts för att säkerställa produktionsstöd.

– Jag vet att man inte ska bita den hand som föder en, men jag har gjort så mycket för andra människor och livet är så kort. Jag tänker inte fortsätta så här.

Redan på 1990-talet lämnade Kristin Scott Thomas Hollywood för att jobba mer småskaligt i Europa. I framtiden tackar hon nej till film och tv-roller för att i stället helhjärtat ägna sig åt teater.
Artikeln har publicerats på gp.se

måndag 10 februari 2014

Jämställd film mest lönsam

De filmer som klarade Bechdeltestet var också de som drog in mest pengar. 
I alla fall om vi ska tro nöjessajten Vocative som i januari kollade upp de 50 mest lönsamma amerikanska filmerna 2013. Undersökningen visade att 24 av dessa filmer klarade Becheltestet. Dessutom drog de in nästan dubbelt så mycket pengar som de filmer som inte blev godkända. 
Filmerna som klarade testet kammade hem totalt 27,4 miljarder kronor, medan de som misslyckades landade på 17,3 miljarder. 
Den överlägset mest lönsamma filmen av de godkända var The hunger games: Catching fire med Jennifer Lawrence i huvudrollen som hjältinnan Katniss Everdeen. Det dystopiska framtidsäventyret drog in 2,5 miljarder kronor enligt the Telegraph.

onsdag 30 oktober 2013

Så vet du att du ser en livmoders-rymdis



Det finns en undergenre till sci fi-genren som bäst kanske kan beskrivas som livmoders-sci fi. Den startade med Alien och har senast återuppstått med förra årets Prometheus och nu bioaktuella Gravity, med Sandra Bullock i huvudrollen. Genren består av en uppsättning återkommande troper som det är på sin plats att lista.


Alltså, du vet att du ser en livmoders-rymdis när: 
  • Huvudpersonen är kvinna.
  • Hon är mörkhårig och synnerligen vältränad. 
  • Det finns ett föräldralöst barn. 
  • Hjältinnan är infertil, alternativt sörjer ett dött barn. 
  • Planeter och andra runda eller ovala föremål obönhörligt för tankarna till ägg. 
  • Huvudpersonen svävar i tyngdlöshet. 
  • Huvudpersonen "föds" genom att vakna ur kryosömn, landa i och kravla sig upp ur vatten eller på annat sätt sakna syre och plötsligt få tillbaka andningen. 
  • Det finns slangar, snören eller annat som uttalat eller symboliskt länkar hjältinnan till ting eller personer som symboliserar liv. 
  • Den kvinnliga reproduktionen är ett major problem, antingen för huvudpersonen, för resten av rollfigurerna eller för publiken.

torsdag 17 oktober 2013

A-märkta filmer lyfter fram kvinnor



I helgen smäller det. De fyra biograferna Bio Rio i Stockholm, Bio Roy i Göteborg, Spegeln i Malmö och Röda kvarn i Helsingborg har gemensamt tagit initiativet till att A-märka filmer som klarar Bechdeltestet. Det vill säga de filmer som innehåller minst två namngivna kvinnor som talar till varandra om någonting annat än män.
A-märkningen ska främst ses som en konsumentupplysning.
– Det är en lättsam jämställdhetsmärkning som ska göras med glimten i ögat, säger Cornelia Bjurström, biografföreståndare på Bio Roy.
Där visas från 18 oktober tre filmer med A-märkning: Lisa Langseths terapi-rysare Hotell, Per Flys och Peter Birros personliga porträtt av Monica Z och Coco och Lukas Moodyssons Vi är bäst!
A-märkningen kommer att ske i samarbete med Rättviseförmedlingen och föreningen WIFT, women in film and television.

Cornelia Bjurström och hennes kollega Ellen Tejle på Bio Rio hoppas att A-märkningen ska leda till ökad medvetenhet om hur kvinnor representeras på film. De vill gärna också att fler i filmbranschen: distributionsbolag, produktionsbolag, biografägare, filmare, festivaler, recensenter, filmkonsulenter med flera ska börja användas sig av A-märkningen: A som i approved, godkänd, enligt Bechdeltestet. Att de valt A som i Approved beror på att de vill att märkningen - som kommer att ske på filmaffischer, i utskick och med hjälp av den logga du kan se ovan - också ska kunna användas internationellt.

Självklart finns många bra filmer som inte lever upp till Bechdeltestets kriterier, poängterar de biografansvariga. A-märkningen är ingen kvalitetsmärkning, och ska inte användas för att utesluta övriga filmer från repertoaren. Snarare då för att synliggöra strukturer och för att lyfta fram fler nyanserade kvinnoporträtt.

Här kan du läsa mer om A-märkningen:
http://www.bioroy.se/
http://www.gp.se/kulturnoje/1.2134817-bio-roy-infor-a-markning-av-filmer
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=125&artikel=5676315

tisdag 8 oktober 2013

Längst ner i halsen: en mage, ett hjärta

Filmhistoriens första kvinnliga porrstjärna, amerikanska Linda Lovelace, är plötsligt aktuell igen, både på film och på teater. Förutom långfilmen Lovelace med den unga Mamma Mia-stjärnan Amanda Seyfried i huvudrollen, har den biografiska långfilmen Inferno skvalpat runt i dammen för Hollywoodprojekt som aldrig verkar bli av. Där skulle först Lindsey Lohan och senare svenska Malin Akerman spelat huvudrollen.

Och på Turteatern/Teater Reflex i Stockholm spelas just nu föreställningen Materia – jag är inte Linda Lovelace, som också försöker skildra Linda Bormans (som hon hette egentligen) liv.
Turteatern använder Lovelace som en symbol för ett kvinnoförtryck som lever minst lika mycket idag som i början av 70-talet. Filmen Lovelace, som har svensk premiär senare i höst, verkar av trailern att döma mer vara klassisk underhållningsfilm.



Linda Lovelace blev känd för att hon likt en svärdslukare kunde tvinga in ett manligt könsorgan förbi matstrupen utan att kräkreflexerna protesterade. I en trailer till Lovelace skrockas det om hennes speciella ”talang” som om det vore en lustighet. Det är inte konstigt, det är bara genom att använda småroliga omskrivningar och att inte berätta exakt vad som försiggick som man kan göra en bred biofilm om Linda Borman.

För verkligheten var som så ofta fulare än fiktionen. Lika mycket snack som det blev kring genombrottsfilmen Deep throat blev det när Lovelace släppte sin berättelse i bokform. Alla som trott att hon älskade att kväljas av könsorgan fick här istället ta del av övergeppen bakom filmen.

Personligen har jag liksom Turteatern svårt att se något annat än kvinnlig underkastelse i berättelsen om Lovelace. I dokumentärer om denna porrfilmens urstjärna blir det så tydligt att den heterosexuella synen på kvinnan, som den förmedlas via porren då som nu, är att hon ska vara beredd att manipulera sin kropp bortom rimliga gränser för att tillfredsställa en man sexuellt. Penetreras tills det inte finns något orört och mystiskt kvar.

Deep throat hette på svenska Långt ner i halsen. Titeln får mig att tänka på en annan typisk kvinnlig kroppsmanipulation: bulimi. Mindre sexig måhända, men en helt rimlig kroppslig reaktion på att ha något riktigt långt ner i halsen.