Göm kniven och gå vidare?

https://vimeo.com/31336521

"Bättre bli sedd som hysterisk än att inte bli sedd alls." Det konstaterar konstnären Mindy Fabers psykiskt instabila mamma i den ytterst sevärda filmen Delirium (klicka på länken ovan)

Du kan hata din kropp eller älska den. Men vet du varför? Varifrån kommer alla våra komplex och kroppsuppfattningar – i de allra flesta fall alltså kropps-missuppfattningar? (om du nu inte tillhör den lyckligt lottade minoritet som slipper skämmas och är helt nöjd med din kropp).


Som dotter till en kirurg har jag själv alltid betraktat medicinhistorien och läkarvetenskapen med skräckblandad förtjusning. När allt fungerar är det fantastiskt, läkarna i sina vita rockar kan göra akuta insatser och rädda liv. Samtidigt har de, precis som många andra yrkesgrupper, makt, kan vara med och skapa skeva eller mindre skeva kroppsuppfattningar och slå fast vad som är sjukt och friskt.

Inom medicinforskningen har kvinnokroppen historiskt sett ofta diagnosticerats som defekt och i behov av korrigering. Den kvinnliga sexualiteten, lusten, har sjukförklarats och avfärdats som rubbningar i livmodern. Aktiva kvinnor med impulsiva, starka känslor har ansetts hysteriska och i behov av vård. Än i dag upprepas den här typen av sjuka uppfattningar om kvinnors kroppar, att de måste tämjas, tyglas och retuscheras. Skönhetsindustrin och media fokuserar gärna på kroppens fel och brister och förmedlar stereotyper. Reklamestetiken styrs ibland av rena porrideal, det strösslas med strypgrepp mot kvinnor, våldtäktsanspelningar och kvinnohat. 

Bilden av kvinnan som passiv och undergiven fortsätter att spridas. Tre artonåriga killar frias av Umeå tingsrätt sedan de fört in en vinflaska i en 16-årig flickas underliv. Domen slår fast att det visserligen är "omdömeslöst" men att det samtidigt inte är ställt bortom allt tvivel att flickan gick med på detta våld frivilligt. Hon sa visserligen nej, men var kanske bara "blyg".

På tisdag är ni välkomna till Medicinhistoriska museet i Göteborg, Östra hamngatan 11 , ett stenkast från Nordstan. Där pratar vi kroppar, förvandlingar, kroppsuppfattningar och konst. Gäster är Saara Ekström, konstnär, Åbo, Finland, Caroline Lindblad, alias Frauke, dansare och koreograf, Göteborg och Joséphine Adams, filmregissör vars examensfilm från Akadein Valand Film Om jag vore (2012) nyligen utsåtts till skolans Oscarsbidrag.

Med navelsträngen runt halsen

Förlossningsscener, hur många realistiska sådana har vi sett i filmhistorien? Hur intresserad är filmkonsten av ögonblicket då livet besegrar döden i en på pappret omöjlig kamp mellan tyngdlag och friktion – denna övning som är både blodig och bajsig och som kan kännas som att man ska dö genom delning, själv ska födas och samtidigt upplever den starkaste euforin i mänsklighetens historia?

Inte tillräckligt tycker Flickorna.

Visst har de senaste årens romantiska komedier, som Knocked up och What to expect when you're expecting, visat graviditeter och förlossningar, men det är fortfarande så att förlossningen antingen blir föremål för komedi eller för skräck. Och den detaljrikedom ett filmteam bemödar sig om när en stridsscen ska filmas går inte att jämföra med när förlossningar ska spelas in.

Från Ulf Malmros Instagramkonto.

Men det finns glädjande nog undantag. Jag följer Ulf Malmros projekt #filmdagboken där han i sociala medier beskriver sina tankar och vedermödor i arbetet med sin nya film Min så kallade pappa. Mest intressant har varit att följa hans ambitiösa arbete med att få både en av rollfigurernas graviditet och förlossning att vara så trovärdig som möjligt. Det är fint att se hur noggrant skådespelerskan Vera Vitalis lösa gravidmage har arbetats fram, jämfört med till exempel Carey Mulligans gravidmage i The Greatest (2009), som jag såg häromdagen, som ser ut som en vit boll av frigolit. Eller när man ser att magen är gjord av tyg eftersom den veckar sig när skådespelaren sätter sig.

Vad gör en förlossningsscen bra respektive dålig? Personligen är jag allergisk mot den typen av skildringar som gör män till idioter som plötsligt inte kan ta lite våld och blod. Hans känslighet kommer inte av att han är bekymrad över sin fru/flickväns/kompis lidande, utan för att han helt enkelt inte befattar sig med "kvinnosaker" och liksom Knocked up-scenen nedanför helst vill fortsätta leva i tron att sex inte har med liv och död att göra. Lite mer om Hollywoods omogna förhållande till barnafödande kan man läsa i denna artikel från Wall Street Journal.

En bra förlossningsscen är svårare att beskriva. Jag kan sakna gestaltningen av alla de dubbla känslor som jag beskrev inledningsvis, skildringar som inte gör kvinnan till ett offer för sitt foster, för smärtan, eller som i Monty Python-scenen, för sjukvården, utan som är den aktiva parten.

Vilka är era bästa respektive sämsta förlossningsscener? Tipsa gärna!


Blandade förlossningar


Obs! Skräck

The Queen of spleen

Ensamma flickor som väntar på att livet ska börja. Det är Sofia Coppolas favoritämne, något hon har utforskat i alla sina filmer sedan kortfilmen Lick the star från 1998 och till sin nya långfilm The Bling Ring som får världspremiär på filmfestivalen i Cannes i mitten av maj. Märkligt nog deltar hon utom huvudtävlan, men så anses ju flickor och deras upplevelser sällan tillräckligt allmängiltigt för den manligt styrda festivalen.


Eller jag antar att det är temat även i The Bling ring, om inte annat den där hungriga längtan som ligger över flera av Coppolas filmer som en lätt huvudvärk, en stämning som känns i luften som en antydan till åska en varm sommarkväll. Filmen bygger på verkliga händelser och skildrar en grupp tonåringar som under 2008-2009 bröt sig in hos Hollywoodkändisar som Paris Hilton och Lindsey Lohan och snodde kläder och pengar för tre miljoner dollar. Sofia Coppolas flickor är inte alltid snälla, ofta narcissistiska och inte särskilt intresserade av samhället. De längtar efter närhet men vet inte riktigt hur de ska bete sig för att få det. De är privilegierade drömmare, som sällan ger uttryck för humor.

Lost in translation i all ära, men minst lika bra är Virgin suicides, vars romanförlaga av Jeffrey Eugenides också är fantastisk, och Marie Antoinette, som fick mycket kritik när den tävlade i Cannes 2006 för att den inte höll sig benhårt till den historiska verkligheten. Men det är uppenbart för vem som än har ögon att det inte var Coppolas agenda. Bara det underbart anakronistiska soundtracket visar att Sofia Coppola gör som en sant egensinnig regissör ska, stjäl respektlöst för att berätta sin urhistoria.

Inte riktigt lika spännande är förra filmen Somewhere, som skildrar en far-dotterrelation i Hollywoods filmbubbla, men utan den magiska stämning som är Coppolas signum. I klippen nedan finns samtliga Sofia Coppolas filmer, inklusive hela första kortfilmen.


Lick The Star from Haylley Elite on Vimeo.

50 nyanser av Mai

Fem frågor om Flickornadagen

1. Vem var Mai Zetterling?

Problembarn och drömmare. Konstnär. Slog igenom som skådespelerska i Alf Sjöbergs Hets (1944) Senare allt mer kompromisslös filmskapare, med stora doser humor. Använde sig gärna av satir och psykologiska tillbakablickar. Skildrade på ett nyskapande sätt kvinnor, deras livssituation, frihetstörst och sexualitet. Har av senare filmforskare lyfts fram ur glömskan. Anses i dag lika oumbärlig för svensk film som Ingmar Bergman. 

2. Vad har hon med Flickornadagen att göra?

På Bio Roy i Göteborg visar vi Flickorna (1968) – Mai Zetterlings mest utbuade film (kl 13). De tre skådespelerskorna ur Flickorna möts igen trettio år senare i Christina Olofsons dokumentär I rollerna tre. (Bio Roy kl 18). De talar om livet, hur det blev sen, kreativiteten och sin relation till Mai Zetterling. Tillsammans med våra gäster för vi samtal om Mai Zetterling och radikaliteten (Stadsteatern, Studion kl 15.30) 

3. Går begreppet radikal verkligen att definiera? 

Bra fråga. Tveksamt. Det som är radikalt för mig är inte självklart radikalt för dig. Begreppet hänger starkt samman med sitt sammanhang: kontexten och tidsperioden. Vad betydde det att vara radikal på 1960-talet? Var hittar vi radikala strömningar i dag, inom konsten?

4. Vad blir det för gäster?

Bergman-aktrisen och regissören Gunnel Lindblom, regissörerna Mia Engberg och Christina Olofson, filmforskaren Mariah Larsson, som skrivit avhandlingen Skenet som bedrog (2006) om Mai Zetterling, författaren och dramaturgen Sisela Lindblom och Kalle Boman, professor i filmisk gestaltning.

5. Vad händer mer?

Förutom film blir det Mai Z-inspirerad improvisationsteater (kl 20) i Stadsteaterns entréhall. Från kl 21.30 stor fest i Stadsteaterns foajébar med Dj Sonja Berggren, DJ Bella och diverse band. Allt är gratis utom filmerna som kostar 65 kronor styck.

Pappa, pappare, pappast

Under New York-resan över påsk kollade barnen på The Cleveland show, spin-off-serie efter Seth Macfarlanes Family guy. Eftersom det var på Netflix dök det upp tips om liknande serier, som American dad! och Bob's burgers. Alla variationer på temat "puckad, gubbsjuk och ibland elak pappapojke förpestar livet för sin fru och sina barn medan publiken skrattar".

King of the hill, Simpsons och Family guy var roliga var för sig, men nu vore det grymt med en serie om en smådum, gubbsjuk och ibland elak flickmamma som förpestar livet för sin man och sina barn, medan publiken skrattar.
Under tiden skickar jag Seth Macfarlane på lite sånt här:

Mia Engberg till Flickornadagen

"Mai Zetterling var före sin tid när det gällde att skildra kvinnlig sexualitet på film. Hon var så att säga queer-feminist innan begreppet var uppfunnet. Som så många andra kvinnliga pionjärer fick hon inte det erkännande som hon borde ha fått av sin samtid, men hennes arbete skapade ett avtryck i filmhistorien och hon banade väg för oss som kom efter. Man brukar ju säga att varje generation står på den förra generationens axlar. Jag hade inte kunnat göra de filmer som jag har gjort om inte filmare som Mai Zetterling, Gunvor Nelson och Marguerite Duras hade gått före och vidgat gränserna för vad en kvinna får vara och kan göra. "

Så skriver regissören Mia Engberg inför Flickornadagen den 20 april, då Bio Roy visar film av och om Mai Zetterling. Förutom Mia Engberg medverkar under dagen också skådespelerskan Gunnel Lindblom, regissören Christina Olofson, forskaren Mariah Larsson, dramaturgen Sisela Lindblom och Kalle Boman, professor i filmisk gestaltning. 

På Flickornadagen har Mia Engberg lovat att läsa upp det manifest hon och resten av det kvinnliga filmteamet bakom Selma & Sofie (2002) skrev för drygt tio år sedan. Ett manifest som genomsyras av stark energi och en förvissning om att man faktiskt kan förändra världen - med film och aktivism. Här kommer manifestet. En favorit i repris:

SEXY FILM MANIFESTO

1. Vi är vackra som vi är. Åt helvete med de skeva skönhetsidealen som får oss att ägna tid och energi åt bantning och skönhetsoperationer. Den energin kan vi använda till viktigare saker. Låt inte de kommersiella krafterna styra din begär och dina drömmar!
2. Stå upp för din rätt att vara kåt.
3. En dålig flicka är en bra flicka. Vi vill se och göra filmer där de sexuellt frigjorda kvinnorna inte måste dö eller bli galna på slutet.
4. Krossa kapitalismen och patriarkatet
5. Så snuskiga som vi vill vara. Säg NEJ när du vill och JA när du vill.
6. Fri och laglig abort för kvinnor i alla länder. Miljontals kvinnor lider av oönskade graviditeter och dör av illegala aborter varje år. Fri abort är en mänsklig rättighet.
7. Bekämpa den rätta fienden. Censur kan inte frigöra vår sexualitet. Hur ska vi kunna ändra bilden av kvinnans sexualitet om erotiska bilder i sig är tabu.
8. Stay Queer. Vi tror inte på kampen mellan könen, utan kampen MOT könsrollerna som stänger in oss alla i identiteter som vi inte själva har valt. Låt oss vara de vi själva vill och älska med vilka vi vill. Sexuality is diverse.
9. Använd kondom.
10. Do it yourself. Erotik är viktigt och vi behöver det. Vi tror det är möjligt att skapa ett alternativ till de stereotypa bilderna av kvinnan i mainstream-filmen genom att göra egna radikala filmer som vi själva gillar.

"Belleville Baby är ett stort och djärvt konstnärligt verk som rör vid dokumentärfilmens innersta väsen" skrev juryn för årets Tempo dokumentärfilmfestival nyligen.

Mia Engberg kammade hem festivalens finaste pris och utsågs samma vecka till årets Mai Zetterling-stipendiat. 

Belleville baby är en vild och egensinnig berättelse. En film som doftar passion, smärta och längtan. Med avstamp i det privata skapar regissören en känsloladdad, djupt mänsklig film som river upp känslor i betraktaren, för oss in i myternas, minnenas och begärets värld. Där aktivism, gatuvåld och lockelsen in i en värld av kriminaliteten också ryms.

Redan den 17 april dyker Mia Engberg för övrigt upp på filmhögskolan i  Göteborg för sin masterexamination som inleds med en visning av Belleville Baby. Opponent är författaren och poeten Marie Silkeberg, som bland annat översatt Marguerite Duras och Pia Tafdrup.  

Hur man bäst föraktar sin publik

Den första Twilightfilmen kostade 37 miljoner dollar, det vill säga knappt 240 miljoner svenska kronor i dagens penningvärde.
Den femte och sista, Breaking dawn del 2, kostade cirka 120 miljoner dollar (770 miljoner kronor) det vill säga tre gånger mer.

Räknar man istället filmatisering per bok, det vill säga lägger ihop de två filmatiseringarna av Stephenie Meyers roman Breaking dawn (som på svenska heter Så länge vi båda andas), kommer man upp i hisnande cirka 1,5 miljarder svenska kronor. Vilket alltså är sex gånger så mycket som Catherine Hardwickes relativt sett fantastiska filmatisering från 2008.

Varför gör jag dessa sifferövningar? Nu finns alla filmerna i dvd-box och det är läge att i efterhand försöka förstå hur de två sista filmerna trots budgetar nästan i klass med Sagan om ringen-filmerna kan vara så dåligt gjorda, usla inte bara innehållsligt utan även rent tekniskt. Det som brister i innehåll kan ju sminkas över med snygga effekter, ett högt så kallat "production value". Men i Breaking dawn är allt åt helvete.

Har du inte sett någon av dem ger bilderna dig en ganska bra överblick. Den nedre bilden från Twilight föreställer något som liknar människor, till och med Edward vilket gör skänker honom trovärdighet även som vampyr.

Datoranimerad, airbrushad, klipp-och-klistra-hud, utan porer.

Äkta fotograferad, sminkad hud.

Den övre, en av de många affischerna för Breaking dawn 2, visar förvridna ansikten som ser ut att sitta utanpå helt andra huvuden, täta plastmasker utan porer och med mangaögon. På det hela taget för konstigt för att det bara ska vara misslyckad dataanimering.
På det hela taget kommunicerar det ett publikförakt som man – efter ambitiösa filmserier som just Sagan om ringen eller relativt snygga cgi-filmer som Avatar (som har åldrats snabbare än en banan bredvid ett äpple) – trodde var ett minne blott. Men tydligen inte om publiken är tweenstjejer. Då kan en bäbis se ut så här (och det är den naturligaste bilden, en av få som alls finns på "Baby Renesmee"):

Det Katherine Hardwicke bevisade med första Twilightfilmen var att det går att göra en levande och personlig film av närapå död prosa (som Meyers). Men sakta men säkert har filmserien gått om bokserien i uselhet (eller så här, jag läste bara del ett så betrakta detta påstående som kommande från en påträngande magkänsla).

Budgetarna har mångdubblats, men det har även skådespelarnas löner. Jag har hittat uppgifter om att Stewart fick över sex gånger mer betalt för vardera Breaking dawn-filmen , jämfört med Twilight. Tillsammans med en allt mer cynisk relation till fansen ("de tuggar glatt på vilka ruttna hundben som helst som vi kastar till dem"), är det kanske inte så konstigt att mer pengar inte automatiskt betyder bättre kvalitet.

Jane Campion rör upp känslor i ny tv-serie

Top of the Lake.

Tui är tolv år och försvunnen från sin hemby. Hon är gravid. Hennes karismatiske men brutale far, spelad av Peter Mullan, handlar med droger och har byggt ett lokalt imperium. 

Elisabeth Moss, känd för tv-tittarna som Peggy i Mad men, spelar polisutredaren. På besök hemma hos sin cancersjuka mamma i Top Lake kallas hon in i jakten efter den försvunna flickan. Kriminalgåtan rymmer så mycket mer än den genomsnittliga tv-deckaren. Parallellt med kriminalgåtan tvingas polisutredaren också konfronteras med ett tonårstrauma. När hon träffar sin ungdomskärlek drabbas hon på nytt av uppblossande passion.

Det blir ödesmättat, vackert och våldsamt när Jane Campion på nytt ger sig in i tv-världen. Nya dramat Top of the lake hyllas unisont av kritiker som sett serien i Sundance och Berlin inför USA-premiären 18 mars.

Twin Peaks

Den storslagna dramat utspelar sig förutom i småstaden också i den nyzeeländska vildmarken, i natur på en gång underskön och rå. Twin Peaks-känslan infinner sig omedelbart. 
Regissören, med filmer som Sweetie (1989), En ängel vid mitt bord (1990) Pianot (1993) Holy smoke (1999) och In the cut (2003) bakom sig, återförenas här med Holly Hunter, som vann en Oscar för sin oförglömliga gestaltning av stumma Ada i Pianot. I nya samarbetet med Top of the lake syns Holly Hunter som ledare för ett kvinnokollektiv som bosatt sig i byn.

Jane Campion regisserade senast starka Bright star (2009) I likhet med en rad andra intressanta filmregissörer tar hon nu klivet in i tv-världen, och återvänder samtidigt till flera av sina favoritteman: kvinnlig frigörelse, åtrå och sexualitet och den dysfunktionella familjen.

Och vinnaren är...Oscars bror!

På söndag är det dags för årets Oscarsgala. Jag brukar alltid titta, trots sömnbristen. Det är vackert, spännande och hur välregisserat det än är brukar någon spricka alltid dyka upp och något oväntat och märkligt händer.

Dessutom är det en temperaturmätare på filmbranschen, som ju fortfarande domineras av USA. Förutom att idén om Hollywood iscensätts på ett magnifikt sätt, manifesterar galan varje år hur stillastående den amerikanska filmbranschen är när det kommer till att bryta maktstrukturer. 2010 fick Bigelow som första kvinna en Oscar för bästa regi. I år kan inte en kvinna få priset alls.

Av Oscarsgalans 24 priskategorier är det enbart skådespelarkategorierna som är tydligt könade, det vill säga att de är avsedda för enbart enbart ett kön. Resten är på pappret öppna för alla.
Men hur troligt är det att en kvinna får Oscar för annat än skådespeleri? Flickorna guidar er genom de tyngsta kategorierna:

Två av tre producenter bakom Django unchained är kvinnor.

Producent
Eftersom bästa film är den kategori som belönar producentens arbete är det här vi ska titta efter de kvinnliga producenterna.

Antal män: 20
Antal kvinnor: 8

Manus till Beasts of the southern wild är skrivet av bla Lucy Alibar.

Manus
Vi önskar Lucy Alibar, som skrivit manus till Beasts of the southern wild, lycka till som enda nominerad kvinna bland samtliga manusförfattare i kategorierna bästa originalmanus och manus med förlaga.

Antal män: 11
Antal kvinnor: 1

Dokumentär
Utan tvekan den mest jämställda och okönade av Oscarskategoriernas a-funktioner. Är det något med att drömfabriken återskapar schabloner, medan de dokumentära berättarstrukturerna är mindre mallade, rymmer fler nyanser? Eller är det tekniken som är annorlunda (mindre, snabbare, billigare)?

Antal män: 13
Antal kvinnor: 8

Så kommer vi till de nominerade spelfilmsregissörerna:

Brenda Chapman är den enda kvinnliga långfilms/spelfilmsregissören.

Bästa regi/Bästa animerad långfilm/
Bästa icke-engelskspråkiga film

Antal män: 16
Antal kvinnor: 1

Bland nominerade upphovspersoner för bästa kortfilmer ser det ut så här:

Antal män: 12
Antal kvinnor: 2

Ännu snedare ser det ut i de tekniska kategorierna, där männen dominerar ljud, ljus, klipp, foto. Kvinnorna är mer närvarande, om än inte dominerande, i kostym, produktionsdesign och make-up.

Den kvinnliga torsken – finns hon?

Ulrich Seidls bioaktuella film Paradis: kärlek är första delen i en trilogi om den kvinnliga kroppen och sökandet efter paradiset. De två andra ska handla om religion och fetma, medan den första, liksom Laurent Cantet film Mot södern (2005), utforskar kvinnligt sexköp i Afrika. Här handlar det om österrikiska kvinnor som åker till Kenya för att mot betalning få sex.

Det är förstås ett tacksamt ämne, för vad händer när en individ från kategorin vit kvinna söker sig till en individ från kategorin svart man, bägge i underläge i samhällshierarkin, för att köpa sex? Förutom kön och hudfärg, och det historiska bagage som kommer med, spelar förstås parametrar som klass, språk, pengar, sexuella fördomar och preferenser in.

Seidl kan sina ämnen (det inkorrekta, fula, det vi föraktar oss själva och andra för) nästan för väl vid det här laget. Därför är det minst lika intressant att läsa hur filmen har tagits emot av kritikerna som att se den.

I mottagandet blottas hur vi ser på kvinnors möjlighet till ondska, sexuell egoism och kalkylerande kapitalism. Hur vi tenderar att omringa den kvinnliga torsken med en massa förmildrande omständigheter, vilket står i skarp kontrast till tendensen att se mäns sexköp som exploaterande, våldsamt och känslolöst.

För att tydliggöra det har jag experimenterat med att i några av recensionerna byta plats på könen och placera sexköpet i Thailand.

De kursiva fetade orden finns alltså INTE i originaltexterna.

Där söker han till en början lite trevande men sedan alltmer målmedvetet bot för sin känslomässiga och sexuella ensamhet bland unga, villiga kvinnor vid en semesteranläggning i Thailand.

De här äldre männen med sina stora fettvalkar och hängbröst attraherar inte längre några kvinnor på hemmaplan. De söker sig till platser, där de befinner sig i ett överläge.

(Original av Annika Gustafsson, Sydsvenskan)

 

Han vill bli sedd, godkänd, älskad som han är.

Men vem gjorde henne fattig - honom ensam?

(Original av Monika Tunbäck-Hanson, GP)

 /.../han (Seidl, red. anm.) ser hur de thailändska kvinnorna - om än inte särskilt frivilligt - lever av den längtan efter sex och närhet som männen bär med sig.

(Original av Helena Lindblad, DN. Tyvärr en betaltext som inte går att länka till)

Några kritiker förhåller sig – precis som Seidl när han medvetet låter huvudpersonen spela ut att hon inledningsvis bara är ute efter kärlek – till tankekomplexet som säger kvinnor är lite godare än män, har en snällare sexualitet och älskar lite mer, och därför inte kan köpa sex på samma sätt. Bland annat skriver TT Spektras Miranda Sigander så här:

Det finns onekligen poänger här, kanske inte helt originella - såvida man inte på allvar tror att kvinnor av naturen har en bättre fungerande moralisk kompass än män - men ändå intressanta, som Seidl vill diskutera.

I Aftonbladet skriver Ulrika Stahre:

Kvinnlig sexturism är inte så ofta skildrad på film. Ämnet är tabu: det krockar delvis med föreställningar om en universell manlig makt och med idéer om den kvinnliga sexualiteten som svagare än mäns och mer, liksom ömsesidigt byggd och jämlik.

Hynek Pallas i Svd avslutar sin recension med en lysande jämförelse med Seidls landsman Haneke, och konstaterar att där Haneke ”konfronterar det mörka i tillvaron genom att frammana våra egna bilder och skuld” stannar Seidl ”vid att göra oss till voyeurer för någon annans.”